Pronto: Tomat, senap och persilja

Vänd Frittatapuck med koriander till vänster, öppen äggomelett med persilja till höger

Häll cirka en cl grekisk extra virgin olivolja på ett litet stekjärn. Medan den värms på ganska hög temperatur skivar du en liten tomat. 

Kläck ett frukostägg (minst L) i en liten skål och vispa/rör två, tre sekunder med gaffel eller liten visp. Tillsätt gärna en tesked dijonsenap men då måste du vispa betydligt hårdare och dubbelt så länge. 

Häll smeten på det varma järnet. Salta ordentligt, du har nyss svettats ut en massa salter, och peppra svart. Gärna mer –svartpeppar är supernyttigt (vitpeppar är överskattat)! 

Direkt på med de tunna tomaterna. Skaka järnet så att smeten inte fastnar. Om du vill ha den beauvais (lätt kladdig) så är stektiden cirka 45 sekunder. För en fast men inte torr lägg till 15 sekunder. 

Servera gärna med lite färsk persilja, timjan, basilika eller koriander på. Eller torr. Eller inte alls. 

Gör den gärna på två ägg och ett litet större järn eller på ett ägg i en såskastrull med teflonbotten. Då blir det en liten frittatalik puck ifall du vänder den. Med tallrik eller omelettvändare eller kastar upp och vänder den i luften. Det sistnämnda är enklare än du tror. Det enda som krävs är den där snärten i handleden du använde för handduken i pojkårens omklädningsrum. Och lite mod. 

Har du 30 sekunder extra kan du försteka tomatskivorna i lite olivolja och salt på samma järn. Stark värme så att de tappar sin molekylstruktur och börjar utsöndra smakämnen. På så vis kan även en smakanonym holländsk industristomat lockas att smaka som verklig gourmettomat! 

Ifall du gör större postträningsomeletter och vill hålla kcalvärdet nere kan du göra det på fler äggvitor än ägggulor. Men spara ägggulorna för de är oerhört välsmakande. Ett medelstort ägg innehåller cirka 70 kcal, 7 gram protein och 5 gram fett. En äggvita innehåller 15 kcal, 3,5 gram protein och 0 fett. Under de omständigheterna föreslår jag att du gör en omelett efter träning på tre ägg (eller större) så spara en ägggula till en ännu godare omelett som lunch eller dagens huvudmål. Speciellt ifall ni är fler som delar maten och inte ser några gram fett som ett problem.  

Total tillverkningstid: 2 minuter

Kalorier (med ett L-ägg): ca 100 kcal

Proteininnehåll: I princip komplett. Alla essentiella aminosyror du behöver. Plus en massa mineraler, vitaminer med mera.  

Pronto – efter PT-träningen

Nytränad, på mitt gym på Hyllie.

Tränar du hårt, oavsett om det är tunga vikter eller tuff cardio behöver du protein. Har du lyft en massa kilon har du brutit ned musklerna. Vid uthållighetsträning – speciellt ifall du tränat på näst intill fastande mage – bränner du fett, och fettreserver. Har du tömt reserverna söker kroppen utvinna energi ur ditt protein. Har du då inget att erbjuda kroppen blir den sur och träningen får negativ totaleffekt.

Samma sak om du är ute efter större muskler. Då krävs lite mer proteiner än normalt. De flesta som inte själva tränar säger att man inte behöver extra proteiner. Det är både sant och falskt. Du kanske inte behöver ett större dagligt intag av protein men du behöver det absolut senast en till en och en halv timme efter träningen. För att tillhandahålla ”byggnadsmaterial” när kroppen kräver det.

Träna intensivt med långsiktig målsättning. Ät långsamt för omedelbar effekt. 

Själv kräver jag att min träningsmat är snabblagad, nyttig, enkel och nästan gratis. No less, no more. Är jag ute efter protein är ägg perfekt, speciellt äggvitor. Dessutom innehåller ägg en massa andra supernyttiga näringsämnen. Därför presenterar jag nu en ny serie omeletter för dig som nyss har tränat. Jag kallar den Pronto – ursprungligen det latinska promptus som på svenska skulle översättas till genast, på spanska betyder det snabb, nu, omedelbart och i portugisiskan helt enkelt att maten är klar. Pronto!

De kommande veckorna ska jag lägga upp ett par förslag på snabba proteinkickar, efter PT-träningen. Pronto!

Självgod gastronomi

”Enbart Sverige svenska krusbär har”, konstaterade redan den landsflyktige författaren Carl Jonas Love Almqvist. Han hade rätt. Det framgår tydligt efter läsningen av ”Alla tiders råvaror – Gastronomisk kalender 2020” (Carlssons).

 

Gastronomiska Akademin är ett prominent sällskap gourmander (17 utvalda tallrikar) som numera delar middag men inte bord med de många munnarna i Carl Jans Måltidsakademi. Bakom ”de sjuderton” återfinns även folk med litterär och kulturell krydda, plus kungen. Denna i mitt tycke lite pinsamt pompösa och högfärdiga fadäs avspeglas dock sällan i sällskapets 60:e årsbok. Däremot är matnationalismen och stoltheten över svensk föda stark, närmast att likna vid en religiös övertygelse. Boken slår inte enbart fast att de amerikanska krusbären är sämre och smakar annorlunda än europeiska utan att de allra bäst bären förstås är de svenska eftersom de, enligt kapitlet ”Bärdrycker”, har mer sol än någon annan del i Världen och ett gynnsamt vinterklimat tack vare Golfströmmen…

 

Sverige är, detta påpekas inte en eller tio gånger utan på nästan varje sida, tack vare sitt klimat världens bästa land för förstklassiga råvaror. Problemet är bara att svensken i allmänhet, och den övriga världen inte riktigt förstått att värdesätta detta. En förklaring är förstås ”tron”, en annan tungan och en tredje det faktum att vi är ett extremt avlångt land med vitt skilda mattraditioner och en numera ultraliberal statlig matpolitik som endast begränsar allt som har med alkohol att göra.

 

Kalendern på temat ”råvaror” är kort, lätthanterlig, lite ojämn men spännande. Den serveras i tre delar varav de lätt essäerna är bäst. Forskningsrapporterna är ofta lite träiga men obskyrt intressanta texter om bland annat vilda bär i urbana miljöer och en ganska absurt roligt rapport om skämt kött på 1700-talet plus en lite ansträngt officiell avdelning om de som fått stipendier av akademin.

 

Förutom de bärande texterna (som påvisar att lingon var skitstort i Lund på 1100-talet och att smultron endast användes i medicinskt syfte) vill jag framhålla de om fiskkvalité, kålrötter, futuristen Marinettis tramsiga matmanér och den om att äta rå mat. Raw Foodisen number one var Ann Wigmore – född i Litauen men verksam och enormt hyllad i USA under hippie-eran. All föda skulle leva, förutom groddar och nötter som först skulle dränkas i vatten. Linser, bönor med mera var skapelsens foster, faktiskt även enligt Pythagoras. Ann uppmanade alla att kasta ut spisen ur köket då all upphettning ansågs vara direkt skadlig för både råvara och människa. Ann levde inte riktigt som hon lärde. Hon kvävdes till döds när hennes spis hemma i Boston övertändes och utsöndrade rökgaser.

 

”Alla tiders råvaror – från skämt kött till gotländsk tryffel” är en liten mumsbit till bok som skapar hunger. Däremot inte törst,  matbordets syntax saknas nästan helt förutom en drink av Mattias Dahlgren på kålrot, lime och bourbon. Kanske det blir mer om vätska nästa år. Jag hade även velat läsa en öppenhjärtig text (gärna nedskriven av Karsten Thurfjell) om vad kungen egentligen tycker om mat (vi vet redan att han gillar drycker och ”avec-er”). Borde finnas massor av underbara historier och matminnen att förtälja för oss som faktiskt betalt kalaset….

 

Ps Boken innehåller inte mycket om ägg, blott ett konstaterande om att ägg förr i världen var en väldigt dyrbar och exklusiv råvara. Vilket dessutom är fel. Hönsen värpte inte så många eller stora ägg före slutet av 1800-talet men det var vanligtvis bönders barn som samlade ihop och sålde äggen till de rika. Enbart det faktum att vanliga människor inte använde så mycket ägg innebär inte att det var exklusivt. Eller speciellt dyrt.

 

Annorlunda äggbok från Norge

IMG_1751

Christopher med tupp

Böcker om ägg är svåra att finna och igenkänns främst av XS-format – som om de tvingades ta hänsyn till hönsäggets begränsade anatomi och blygsamma existens. Jag har till och med en italiensk omelettitel i form av ett ägg (med tjocka pärmar till skal) där den enda raka ytan (förutom sidorna) är den minimala ryggen med titeln som gör att de (har även en engelsk översättning) tenderar att trilla baklänges in i bokhyllans mörker.

 

Christopher Sjuve är inte överdrivet blygsam. Den norske TV-kockens ”Allt blir bättre med ägg” (Harper Life) är annorlunda och tar så stor plats att den får stå på en annan hylla, förbehållen stolta presentböcker. Här bjuds massor av jättelika närbilder i varma färgskalor, stora tomma ytor, fräscha friläggningar, författaren i kortbyxor och återkommande historiska textblock i sidbotten. Bildmaterialet får mycket plats och är ofta minst en grad underexponerat (men ibland besynnerligt överexponerat…). Extra modigt med de många ganska extrema närbilderna som dock nästan alla håller sig på rätt sida om gränsen för vad gäller att få maten att se lite aptitretande ut.

 

Äggboken är en naturlig fortsättning på Sjuves framgång med ”Allt blir bättre med bacon”. Det känns lite sökt och krampaktigt med en titel som refererar till förra boken men vi slipper åtminstone den pinsamt löjliga danska undertiteln. Även struktur och relation till ämnet är identiska – en lätt humoristisk, prestigelöst, respektfullt presentbok kryddad med lite kärlek.

 

Den kom i våras, danska översättningen utgavs året före och originalet 2017. Kapitlet om äggets historia i Sverige är kanske inte bokens mest läsvärda sidor men jag gillar helheten. Andra kockar och specialister intervjuas, det blandas rekord och tokiga anekdoter med klassiska recept som är enkla utan att vara simpla. Men de här maskulina hänvisningarna till bland annat Birgitte Bardot  (en relativt oskyldig sexbomb från 60-talet) känns lite sunkiga. Och varifrån kommer den väl exponerade beundran för tuppar? Är det typiskt norskt? Av all ägglitteratur jag har är det ingen som kommer ens i närheten av det antal tuppillustrationer Christopher Sjuve kräver. Han har till och med en hel sida om kyrktuppar och vindflöjlar: en patriarkal vindkantring, i en äggbok?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vitpeppar med attityd

IMG_1550Spiskummin, anis, fänkål och vanlig lite sötare brödkummin är det som mina omelettfunderingar kretsar kring denna vecka.

Det är fantastiska kryddor som jag inte arbetat så mycket med för jag vill helst hälla ouzo eller Pernod på allting.

Det är en krydda född till intim kyckling- och omelettsamvaro och därför hade det enkla varit att enbart tillsätta ren spritsmak i form av vodka eller grappa. Men det känns alltför enkelt, även om det är otroligt gott. Tänkte göra en med fino men det blev grappa för jag trodde inte andalusiern kunde bära det söta fundamentet av stekta morötter och gul lök i smör. Och spiskummin är ju inte helt olikt selleri.

IMG_1556

Dålig landning

Spiskummin är lite som vitpeppar med attityd. Tuff, söt och bittert jordig. Grappan får sig en fight om beskan och bitterheten.

IMG_1555Morötter, spiskummin, lök, persilja och grappa (vändstekt men lite visuellt taskig eftersom jag glömt att den fastnade lite och inte höll ihop…)

Men en god omelett – bra balans även om Grappan ibland tar över den sluttande tallriken. Känns lite som en italiensk soffritto-turist i Nordafrika.

 

 

 

 

En Midsommarnattsomelett (sju, minst sju sorters magi i magsäcken)  

IMG_0111

Alternativ kudde för kärlekskranka

Har du ingen käresta att laga omeletter till? Då rekommenderar jag den här midsommarsnattsspecialen. Avståndet till hjärtat är förmodligen kortare, uppkopplingen snabbare och varför sabba örngotten med gröna fläckar när du kan låta magsäcken göra jobbet? Fullkomliga midsommarnattsdrömmen om DIN ”tillkommande” utan blomster men med sju sorters örter i omeletten.

 

I begynnelsen fanns endast persilja. I 1800-talets omelettfrälsta Frankrike fick feta äggouvertyrer med fisk och kött en liten skogig natursmak med persilja – som om man ville skänka de överlastade omeletterna lite fräsch, starkt grönskimrande samtida naturalism. Auguste Escoffier, denne gigant i det franska gourmetköket, slog i början av 1900-talet fast att blott persilja inte var tillräckligt och föreslog att en ”omelettes aux fines herbes” även borde ha gräslök, dragon och körvel, eller åtminstone att någon mer av örterna gjorde den närmast perverst överskattade persiljan sällskap.

 

Så blev det. Örträtten är fortfarande en av världens fem vanligaste omeletter, bland annat för att den är så enkel, och så grön. Idag lägger dock amerikanska kockar på dill och ersätter gärna gräslöken med basilika. En annan äldre mix av ”fines herbes” och traditionellt svenska midsommarörter finner vi i Simon & Garfunkels cover av den medeltida balladen ”Scarbororough Fair”. Refrängens ”Parsley, Sage, Rosemary and Thyme” (”persilja, salvia, rosmarin och timjan”) syftar på egenskaperna som tillföll den som svalde örterna, med eller utan omelett. Persilja ansågs kurera bitterhet, salvia gav styrka, av rosmarin växte kärleken och timjan fyllde bröstet med mod.

Version 2

Shakespeares ”A Midsummer Night’s Dream” på Ofelia Plads i Köpenhamn för några veckor sedan. Baren snett bakom ryggen hade inga omeletter men väl dansk alkohol.

 

Mitt förslag är att inte chansa utan ta alla de här fyra sistnämnda, magiska örterna plus de tre som Escoffier också rekommenderar: gräslök, dragon och körvel. Vill du vara helt säker på att åtminstone drömma om din tillkommande ska du naturligtvis enbart använda färska örter men ifall du inte har några alltför avancerade önskningar går det säkert lika bra med torkade, ur glasburk.

A Midsummer Night’s Dream: Act 4, Scene 2

And, most dear actors, eat no onions or garlic, for we are to utter sweet breath; and I do not doubt but to hear them say, it is a sweet comedy. No more words: Away! Go, away!

Tvekar du inför mängden av örtsmaker ska du veta att sju är ett både magiskt och religiöst tal. I Bibeln symboliserar det begreppen ”grundligt” och ”undantagslöst”. Gammal nordisk kristet influerad folktro litade inte på katolsk/judiskt hokus pokus utan påstod att det krävdes nio sorter under kudden varav johannesört borde vara en eftersom midsommardagen är Johannes döparens dag under kyrkoåret. Jag tycker du ska hoppa det, om inte annat så av smakmässiga skäl. Den är dessutom svår att få tag på i vanliga livsmedelsaffärer.

 

Ett annat mer direkt medeltida exempel på att kärlek föds i maten är örten Sedum telephium ett bevis på. Ifall man bjöd någon på ett avkok av Kärleksört blev hen helt såld efter bara någon tugga, eller klunk. Åtminstone var det så i Bohuslän. Ett klokt alternativ är alltså att strunta i omvägar som Tinder, öl, sill, drömmar och sånt utan smäll blott upp en kärleksomelett på din älskades midsommarnattstallrik så ska du se att hen kommer följa dig som en separationstraumatiserad tax resten av livet.

Här är receptet på ren kärlek:

 

3 ägg

3 cl brännvin, alternativt fino

timjan, salvia, rosmarin, persilja, körvel, dragon och dill efter behov

salt&peppar

smör

Ps Insisterar du ändå på talet nio tycker jag du ska integrera de två kryddorna bland örterna

 

Ska vi någon enda gång i livet servera den annars så förhatliga vikomeletten är det nu. Så ens tillkommande inget anar och eventuellt sätter fingrarna i halsen. Dessutom ger den ett ofarligt kuddliknande intryck. Örterna placerar du gärna lite lätt hackade mellan omeletthalvorna. Efter järnet, före serveringen. Undvik att steka örterna eftersom flera av dem får en lätt bitter smak ifall de värms upp. Inte ens persiljan kan hantera den mängden bitterhet som uppstår när du värmer upp den aldrig så lite utan sätt din tillit till den ljumma svenska sommarhettan.

 

Sprit då? Enligt urtida svensk midsommartradition måste det vara vodka eller aquavit i. Grön OP eller Aalborg med dill är ett bonus. Rårivet billig grappa funkar också. Före fredag ska jag även hinna testa fino på någon. Helgardera gärna känslorna genom att på att den färdiga omeletten stänka lite mer sprit, och extra rosmarin så hen för säkerhets skull även kommer att inhalera kärleken.

 

 

 

 

Matlagning i Harlem

IMG_0109Jag bara älskade hans bildlösa, självbiografiska, hyperintressanta bok om en pojke från Göteborg med stort matintresse.  Speciellt kapitlet om hur man blev omelettkock i Alperna och vad det innebar för hans utveckling.

 

Det tog tid innan jag upptäckte Marcus Samuelssons ”Matlagning i Harlem” ( Mondial förlag med förord av Jason ”Timbaktu” Diakité). Det är en bok i halvstort coffetable-format om Harlems mat, kultur, musik och människor, ur hans restaurang Red Roosters perspektiv. Marcus har haft starkt team bakom sig. Boken är mycket välskriven, snygg, fantasifull vars stolthet liksom olja på ett hett stekjärn med låga kanter hela tiden spritter och dansar över för att landa på spisen. Och den stora svartvita bilden på hans Cinelli och texten om att glida fram i Harlem på en cykel är det bästa kan jag inte låta bli att ta till mitt hjärta av igenkänning. Jag och Marcus borde cykla tillsammans en dag, och laga omeletter.

 

Jag gillar att han har med några av restaurangens egna drinkar. Att spriten blir en del av boken och maten. Däremot innehåller i princip ingen mat alkohol men desto mer av underbar ingefära. Nästan varje recept utom det med lamm och frukostomeletten har lite ingefära och flera av drinkarna deras egen ginger ale. Lika klockrent är det att de använder Bulliet bourbon.

 

Texterna och recepten har översatts till svenska och det fungerar väl språkligt. Mindre bra matmässigt. Det är afroamerikansk mat från Sydstaterna blandat med lite svenskt och etiopiskt. Det amerikanska accentueras av att det är extremt mycket kött och friterad mat. Friterad kyckling innebär att hela kycklingen ska friteras, i 8 liter palmolja. Servera inte den ifall Greta Thunberg tittar förbi. Det amerikanska märks även i portionerna. I Sverige är det nästan alltid för fyra vuxna. Här till mellan 6 och 8 vuxna vilket naturligtvis ställer krav på både kvantitet och hushållsredskap.

 

Jag lägger även märke till att av alla möjliga fotografier som boken innehåller är nästan samtliga på mat något underexponerade. Det är lite märkligt. Kanske vill han gestalta och dokumentera lite av restaurangbordens förmodad dunkla belysning.

 

Fyra av recepten, hedersplacerade mitt i boken, domineras av ägg och innebär blott en eller två portioner: Bästa frukosten, Min godaste söndagsmacka samt Söndagsägg med tomat verkar alla goda, mättande och läckra. Ägg på ägg är ”en platt bondomelett och en sked överbliven gryta” plus parmesan, svartpeppar, chilisås, smör, fyra dl mjölk och tre stora ägg.  Bild saknas men trots det, trots mjölken och trots all friterad mat gillar jag verkligen den här annorlunda och kärleksfulla blandningen av kokbok och turistguide till 125:th Avenue.

 

 

Träningsomeletten Kenneth

IMG_3522

Detta är inte Kenneth. Jag hittade ingen bild på omeletten så jag lägger istället ut en bild på en post-träningsfrukost, med purjolök. Omeletten verkar vara gjord på brunost, parmesanost och koriander medan mackan troligen innehåller älgfärs. Med mera.  Flaskan innehåller en träningssmoothie på bland annat lime, banan och ingefära uppblandat med vatten.

Efter träning behöver du ganska snabbt fylla på förråden. Oavsett om du tömt dem eller ej.  Speciellt behövs lite protein. Ägg är protein. Egentligen tänkte jag att den här efter önskemål skulle innehålla morötter och broccoli men det tar lite för lång tid att steka i olivolja så det blir den här istället – med purjolök.

3 ägg

ajvar knappt  2 toppade msk

purjolök, cirka en dm

lime i nån form

persilja efter behag

salt&peppar

olivolja

Låt den skivade purjolöken långsamt steka i smör och/eller olivolja. Använd hela löken fast inte allt i samma omelett. Uppåt en decimeter p-lök borde få plats här.

Blanda ajvar med tre ägg i en vispskål. Vispa mjukt till det blandats. Tryck gärna över lite lime också.

Av med löken, på med lite extra olja, höj temperaturen till 60-70 % och kör. Salta och peppra. Häll på löken. Rist ofta. Ifall ajvarn avger vatten så dränera den – kör sista 45 sekunderna på 80-85 % med mycket ristande. Omeletten ska nu varken vara rinnig eller torr utan lös och krämig med rejäl stekyta.

Häll upp. Tryck gärna på mer lime den ger runda toner åt den lite ostämda ajvarn. Fungerar allra bäst som zest men ekologisk lime är inte lätt att hitta. Krossa gärna p-chips på. Och persilja.

Den här ska vara så god att du längtar till nästa träning enkom för att du då kan belöna dig med en ny ”Kenneth”.

 

 

 

Knäckande teknik

IMG_6344

Ur Information 15-04-19

I dag har jag skickat i väg en del av mitt omelettmanus. I dag på morgonen viftade Helle med danska morgontidningen Informations ledarsida (i pappersformat) och sa ”läs det här”! På rösten hörde jag tydligt att det inte var ett förhandlingsbart förslag, ens i ”myllertid”, det var en order och jag blev rikt belönad. Kristian Villesen har skrivit en krönika med innebörden: en riktig man måste kunna knäcka ägg utan att äggskalen följer med.  Varefter följer en längre uppräkning av hans negativa erfarenheter.

Möjligtvis finns här en mer filosofisk, och genusangelägen tanke, kanske handlar den om enfaldig manlig perfektionism eller oförmågan att handskas med varliga ting utan att använda musklerna men för mig räcker det här långt nog. Män är inte så flinka och mindre motoriskt finstämda men jag blev verkligen förbluffad över sammanträffandet – är detta det där de kallar ödet?

Bland de texter jag skickade till förlaget har jag döpt en teknik-essä till ”Knäckande teknik”. Den innehåller konkreta tips på hur man undviker EXAKT det här. Plus ger exempel på hur andra män handskas med just den här uppgiften. Det finns ju ett tjog olika tekniker men enbart en som förenar enkelhet, får hela ägget att landa i skålen samt total avsaknad av äggskal bland gulan och vitan.

Persisk örtomelett del 1: ”Knasiga koko sabzi-recept”

Skärmavbild 2018-08-04 kl. 12.04.14Efter framgångarna med min Midsommarnattsomelett (sju olika sorters örtkryddor med vodka) tänker jag mig vidare i det örtiga spåret. Jag intog en gång en tämligen goda miniplättar som den i Sydsvenskan en gång så högt prisade restaurang Damaskus i Malmö kallar syriska omeletter. Då bestod den huvudsakligen av ägg, koriander och persilja, med lite vitlök.

 

Hittar ett recept i Sydsvenskan, från restaurangen. Förundras. Jag hade tänkt göra en riktig sådan omelett, alltså fri från mjöl, och allehanda pulver men med egna kvantiteter plus sprit, troligtvis anisbrännvin. Samtidigt kan jag inte låta bli att förtjusas åt ett troligtvis heltokigt recept på en persisk omelett (från ”proffsen” på Damaskus) som ligger kvar på SDS digitala arkiv.

 

Att använda torkade örter och bak- och paprikapulver känns lite patetiskt, åtminstone ifall man utger sig för att vara ”proffs”. Det verkar dock inte bekymra skribenten. Roligast tycker jag är att man har 4 vitlöksklyftor och 200 gram persilja (förmodat färsk) till 6 ägg. Jag gissar att varken skribenten eller någon annan som kommit i kontakt med texten på tidningen vet hur jävla mycket 200 gram persilja är. Du skulle garanterat inte ens märka de fyra vitlöksklyftorna i denna persiljeorgie. Men kanske kom receptet från den förre ägaren, ”proffset” som var frisör?

 

Omeletten kallas också Koko Sabzi (omelett örtig/grönt), är ”persisk” och finns i många versioner på nätet. Köket.se som i många andra sammanhang ger ett seriöst intryck har två vitlöksklyftor till 5 dl örter, färska.

 

Springsallad.se har gjort ungefär samma massiva mängder och gissar att man ska steka omeletten cirka två gånger 15 minuter, alltså en halvtimma. Dessutom finhacka 5 dl koriander, dill, persilja  e t c. Kallas ”persisk snabb mat” .

 

Nilla som har sidan ”Nillas Kitchen” är inte enbart kock utan även ”Kost och näringsrådgivare, NLP Coach, Break-through coach, Food and Beverage Manager, Medium, Healing practitioner”. Hon hävdar att frittata är en ”spansk bondomelett” och satsar på ”Kuku sabzi” med 200 gram örter, ingen vitlök men väl en massa fetaost och olivolja.

 

ICA-Köket som verkar mer seriöst har följande ganska indiska innehåll i sin försiktigt ”persiska omelett”. En tesked motsvarar cirka 0,5 cl, alltså en hundradel av 5 dl.

  • 2 tsk hackad koriander
  • 2 tsk hackad persilja
  • 1 tsk hackad gräslök
  • 1 tsk örtagårdakrydda
  • 2 st chilifruktfinhackade
  • 4 st ägg
  • smör
  • salt
  • 1 krm curry
  • 1 krm garam masala

Eviga konkurrenten Coop kallar detta en ”örtig tortilla” men jag skulle nog vilja påstå att gurkmeja och valnötter har väldigt lite med det spanska köket att göra. Och absolut inget med ”tortilla”. Utan att klanka på dem för mjölken så känns det här mer som en lite vilsen, rörig persisk cooprätt. : tps://www.coop.se/recept/ort-omelett/

  • 5 ägg
  • 5 dl mjölk
  • 2 krm gurkmeja
  • 5 tsk salt
  • 2 krm svartpeppar
  • 4 dl hackade örter, t. ex persilja, koriander, gräslök
  • 35 g hackad färsk babyspenat
  • 0,5 dl hackade valnötter
  • 2 msk olivolja
  • 0,5 granatäpple

 

En av mina kokboksfavoriter, Lisa Förare Winbladh, länkar på Taffel.se till en blogg och ett recept som publicerades 2008 med saffran där inga mängder över huvudtaget anges men där står dock detta, apropå mängder:

”Butiksägarens kompis har härmed befäst iraniernas position som Mellanösterns polacker. Människor med högt hår och sofistikerad musiksmak som föraktar grannfolken och aldrig backar för att undervisa kompletta främlingar i hur de ska leva sina liv. Förresten har de också mycket gemensamt när det gäller matkultur. Kanske inte när det gäller innehåll, men inställning. Och mängd.

Efter detta rasbiologiska utfall – så lagar du koko sabzi:”

 

Slutligen de två svenska killar med persisk mamma/-or som driver persiska restauranger i Stockholm och här tillsammans med Eja Nilsson, ett verkligt konboksproffs, skrivit ”Min mammas persiska kök”. Deras örtomelett ser ut så här – inte så enkel men med ganska rimlig sammansättning av örter och kryddor.

 

Koko sabzi

 Det här behöver:

5–6 pers

1–2 purjolökar

1–2 nävar sköljd färsk spenat

1 knippe gräslök

litet knippe persilja

Olja till stekning

8–10 ägg

1–2 msk maizena

Salt och vitpeppar

2 msk torkad dill

Ev. lite hackade valnötter

2 dl berberisbär

 

Jag trodde att gymvärlden och youtube-klipp på hur man gör övningar på felaktiga vis var det tokigaste som fanns men nätrecept på främmande mat kan vara väl så galna. Fast tillskillnad från de på youtube har väl skribenterna aldrig själva försökt att förverkliga sina recept.